HMS Photography

INTE MIN BILD/ NOT MY PICTURE

 

Bara ett aktivt ställningstagande för ett ord (?). Jag vet, faschinerande att i dessa dagar behöva ta parti för eller emot ett pronomen. Ett ord jag inte visste att jag saknade men som jag nu använder mycket flitigt. Inget politiskt i det, bara logiskt och praktiskt. Bra så.

This saturday I went to the Stockholm photography museum (Fotografiska) and was compeletly blown away. I don't know if it's because I went to the Film Academy and learned to see fine-art photos in a different way, or if the photographers was just amazing. I think it could be a combination of the two. What I do know is that I have a new name to add to my favorite photographer list; Christer Strömholm. His photos from the 50's and 60's of the prostitutes and transgenders in place Blanche, Paris are breathtaking. I wish I was rich so I could buy one or two of them to have in my apartment. But since I'm not, I settled with buying the book "Les amies de Place Blanche." Beautiful, tragic and crazy inspirational. One day I will have the knowledge and (above all) the confidence to take pictures like these...

 

Taxi från Arlanda. Det är en helt okej ljummen Stockholms sommarkväll men jag dunkar huvudet i bilfönstret i upprepade försök att inte slumra till. Hjärnan är lite seg efter 24 timmars flyg över atlanten.  På E4:an kör vi om en röd bil med Gotlands-klistermärken och en baklucka stoppad till taket med packning. När vi passerar skymtar jag tre barn, en pappa som kör och en mamma som sover i passagerarsätet. Känner med hela mitt hjärta att jag aldrig vill hamna där i det där passagerarsätet. Inte här och nu, inte om 10-15 år. Är tom. Har upplevt så mycket på så kort tid och nu sitter jag här ensam i en taxibil på väg hem till ett tomt hus i en närförort till Sveriges huvudstad.

 

Spenderar onsdagen med min bror och hans flickvän. Det är trevligt, jag ger dem presenter från drömmarnas land, vi äter middag och går på bio. Säger hejdå och tar gröna linjen hemåt. Tåget har tekniska problem och vi blir stående i Gullmarsplan. Jag har ingen mobil, ingen bok eller tidning. Tittar ut genom fönstret, lyssnar på medpassagerares konversationer och väntar. På att tåget ska gå, på att komma hem, på bättre tider. Vill jag vara här? Vad vill jag göra? Stockholm, min hemstad som jag ömsom älskar ömsom älskar att  förakta. Jag tror inte att jag är mer än någon annan här men jag vet att jag vill mer. Klockan slår midnatt när jag kliver av på min station och börjar promenera hem. Natten är kyligare än vad jag vant mig vid och jag kavlar ner ärmarna på min jacka. Känner alla dofter från trädgårdar, hör ljuden från villorna och ökar på stegen. När jag kommer hem slänger jag av mig skorna slår på tvn och öppnar skärmen till datorn. På tvn spelas the Killers Runaways. Ser helt plötsligt min dröm målas upp framför mig, bli konkret och fullt uppnåbar. En framtid som passar mig som handen i handsken, som mjölken i kaffet och 747 på en Kent-konsert. En dröm jag vill ska bli sanning, som måste slå in, till vilket pris som helst. Det är inget ouppnåeligt, det gäller bara att våga, att göra det som skrämmer mig, att stå ut ett år eller två, kämpa på. Jag fylls av både lycka och rädsla. Jag vet vad jag vill. Öppnar ett Word-dokument och börjar skriva. Tack New York för allt, du förändrade mig